En vecka jag kunde varit utan....
Den här veckan har inte varit något kul alls så därför har jag inte skrivit nåt. Har förresten inte kunnat skriva heller även om jag velat..
Ambulansfärd till Södersjukhusets akutmottagning för vansinniga ryggsmärtor. Har aldrig upplevt något så fruktansvärt trots att jag har fått 4 barn, haft 2 diskbråck och ett otal ryggskott. Att någonting kan göra så fruktansvärt ont. Hoppades att jag skulle tuppa av för att slippa undan. Artros och fibromyalgi är smärtsamt på annat sätt och lättare att kontrollera men det här....
Smärtlindring smärtlindring, kapa topparna, kapa topparna är det enda enda som händer och sägs. Självklart behövde jag det då när det var som mest akut men sen. Att ligga neddrogad och inte riktigt veta vad som händer. Nej, aldrig i livet det räcker gott med den tiden som jag var det på akuten. Fy vad det är hemskt.
De vet inte vad det är som händer riktigt men förmodligen en nerv som ligger i kläm. Borde man inte då kolla om det är det som är felet då eller ska jag ha det så här fortsättningsvis. Jag har ju problem med att jag får så ont i ryggen när jag promenerar eller sitter på träningscykel. Helt ofattbart. Allt det här blossade upp för att jag gick en promenad med stavar i lugn takt i ca 600-700 m. Ryggvärken startade så smått redan efter 100 m.
Jag blir rabiat galen av att de alltid ska pracka på mej smärtstillande. Det blir inte bättre av det, det läker ingenting, jag vet för jag har haft värk sedan jag var i 20-års åldern och skulle jag ha stoppat i mej allt jag fått utskrivet skulle jag om jag varit i livet varit ett vrak av tablettmissbruk. I början gjorde jag det för att kunna jobba, sköta familj m m. Men hur mår min mage nu då? Inte bra. Kan de inte i stället ta reda på vad det är om det nu är möjligt. De kan göra det mest fantastiska saker inom sjukvården men inte kolla det här. Mycket konstigt. Hur pigg och motiverad blir man av att äta smärtlindrande starka mediciner som gör att man inte kan tänka klart, försöka se någonting positivt,inte hänga med i samtal o s v. Kan räkna upp tusen anledningar att INTE. Illamående, ni kan bara tänka er att vilja kräkas och absolut inte kunna, jag är magmunsopererad och det gör att jag inte kan hur illa jag än mår och hur mycket det än trycker på.
Rekommendationerna från akutläkaren var inläggning på geriatrisk klinik. Ok, de kanske är duktiga på smärtlindring men jag känner mej inte riktigt där ännu. Har under alla mina otaliga besök hos svärmor och faster inte sett någon som inte varit väldigt sjuk pga av stroke och andra väldigt handikappade diagnoser sitta där, knappt talbara. Vi kändes oss tveksamma om att svärmor skulle ligga på en sån avdelning trots att hon då började bli ganska dement. Nåja. Ledsen och deppig blev jag i alla fall.
Har nu kontaktat min vårdcentral och sjukgymnast som jag hoppas kan hjälpa mej. Sjukgymnasterna är ju specialister och misstänker hon nåt så kräver nog hon en röntgen. För röntgen tycker de inte är nödvändig. Jag önskar ju att jag fick det, men...... det syns ingenting direkt på dem om det inte är någon fraktur?????? Det har jag ju inte men det kan ju hända andra saker i ens kropp. Nu ska jag inte vara hypokondriker men det finns ju faktist tumörer och annat som kan dyka upp lite här och var och dessa kan man ju inte se med bara ögat.
Mycket gnäll blev det trots att jag absolut inte vill vara det! Attans, ska skärpa mej och vara lite gladare nästa gång jag skriver. Promice! Solen skiner ju.... :-) Ska nog klara av den här pärsen också. Ont krut förgås inte så lätt sa alltid pappa.
