En kamrats plågor
Var och besökte en kamrat igår. Hon är svårt sjuk i cancer och är väldigt sjuk. Hennes plågor är obekrivbara hela hon är full med otäcka tumörer och skelettet helt urkalkat. Hon går sönder. Hennes hjärta orkar inte med så mycket morfin som hon egentligen behöver för att få smärtlindring. Så hemskt.
Hon är den starkaste kvinna jag någonsin mött. Hon har varit så positiv och envis med att det här ska hon klara, år ut och år in har hon sagt det trots hennes dåliga prognos. Nu är hon trött, mitt hjärta brast när hon snyftande sa att nu orkar jag inte mer.
