Mina livlinor
Idag har jag ätit lunch med mina fantastiska fibro-vänner. Försöker ses en gång var 4-6 vecka. Vi startade en fibrogrupp för - minns nästan inte...... kan det vara 7 år sen? Vi blev en otroligt stadig och väldigt förtrolig grupp som passade varandra som handsken, trots att vi är helt olika är vi alla så nära. Vi var 10 från början men förlorade en vän som dog i cancer för flera år sedan tyvärr.
Har fått så mycket från mina fina vänner, har alltid sagt att de är mina livlinor som håller mej som en mast upprätt. Nu sen några år kan de släppa lite på linorna för de har lärt mej att klara mej själv, givit mej självförtroende och en insikt i saker och ting som jag aldrig skulle ha klarat på egen hand.
Har ju under min långa sjukdomstid träffat så många läkare, sjukgymnaster,m m men ingen kan mäta sig med den läkning mina vänner har givit mej. De har gjort att jag har orkat gå framåt även om det har känts väldigt tungt. Vet ni..... det är jobbigt att vara kroniskt sjuk och inte få förståelse. Det har tagit mej lång tid och mycket tårar och uppgivelse, kan man säga så? att komma dit jag är idag.
Jag är mer än tacksam och jag vet att de känner likadant så vi har alla bidragit till att hjälpa varandra till att bli en grupp som trots våra smärtor är vädigt positiva och lever ett ganska bra liv.
Det jag idag jobbar för är att ge andra det jag har fått. Försöka uppmuntra dem att se lättare på sin sjukdomsbild och försöka få en meningsfull tillvaro. Se det positiva i livet och söka sej till det som ger livet mening. Man ska ha kul. Lätt att glömma när man är sjuk.
Jag har ju haft min fantastiska familj som funnits bredvid mej också,
men de kan ju av förståeliga själ inte ha insikt i hur det är att ha fibromyalgi. Hur ska man kunna förstå hur det är att alltid ha värk, varje dag, varje vecka, varje månad år ut och år in. Inte lätt för en frisk människa att förstå trots det så har de funnits tätt tätt intill mej. Jag är så lyckligt lottad.
