Årets första dag.
Är lite besviken att all snö smälter bort. Det var ju så vackert och skönt när snön låg. Visst blev det mycket att skotta men så härligt det var ute. Är det snö på vägen kan man ju våga sig ut och promenera, nu är det ju helt otänktbart. Jag vågar inte gå någonstans för jag är livrädd att halka. En liten halkning och jag är helt utslagen. Ryggen min tål verkligen ingenting i det läget. Känner mej rädd och spänner mej också förstås. Inte ens stavarna känns som de kan ge mej den rätta tryggheten. Tråkigt :-( Var så glad över snön. Det är ju bara 1 januari så det lär nog komma mer.
Bjöd några av mina vapendragare i Reumatikerföreningen på Nyårsdagsmiddag - lutfisk. Vår avlidna väns mamma kom också med. Jag är full av beundran av denna fantastiska kvinna. Så varm och god, glad och förnöjd trots att hennes liv måste ha varit så tungt hon har ju dessutom inte fått vara frisk själv heller. 2 döttrar har hon sett plågats till döds i cancer. Vår vän var ju cancersjuk i 10 år. Någonting så plågsamt att se sina barn så sjuka och sen mista dem, hur kan man klara det utan att bli bitter. Nu låter jag tungsint men vi hade en fantastiskt trevlig dag tillsammans och tiden bara rusade iväg.
